theprize

Nu börjar det igen....

En isoleringsperiod har infunnit sig. Den kom smygande men har tagit över mer och mer. Den börjar alltid med att jag blir sämre och sämre på att höra av mig till folk och sen innan du vet ordet av har jag slutat nästan helt och hållet.

Mina vänner får gärna komma och hälsa på, även ringa, men jag tar inga som helst initiativ. Det brukar sluta med att jag inte ens tar emot besök, utan hittar på ursäkter till varför jag inte har tid, ibland slutar jag till och med att svara i telefon.

Jag sitter hemma och pysslar med något kan vara allt mellan himmel och jord, kan likaväl vara att jag bara ligger apatisk och dumstirrar på tv. Eller båda, under olika stadier av isoleringen. En oerhörd mängd stress är i alla fall ständigt närvarande under hela den här perioden. Lite som att hoppa bungyjump, men man vet bara inte hur långt tid det tar innan uppåt färden börjar.

Den här gången har jag inte tid till det här, jag har massor att göra och en ny karriär att bygga upp. Men tror du att det sker när man har en lucka i almanackan? Det skulle vara alldeles för mycket begärt och göra livet på tok för lätt.

Vi får se hur långt det går den här gången och hur långt tid det tar. Förhoppningsvis inte allt för långt, för det har jag inte tid med.