Pannlugg
Visst läste min kära bror inlägget igår...
Han blev lite putt, sa han, men jag tror inte det riktigt, han är är smart, lyhörd med en oerhörd mängd humor och självdistans.
Men för säkerhets skull gnuggade jag näsan mot hans lena kind och sa "pannlugg", på mumintrollska. Det hjälpte. Han försökte hålla minen men, kunde inte hålla sig, det trängde fram ett fniss...
Det är något med ordet pannlugg som får min kära lille bror att börja fnissa som fan, säg det igen och finsset ökar, säg det flera gånger och det underbara skrattet kommer.
När vi hade varit ute på hans födelsedag i februari, satt vi på Donken vid Norrmalmstorg, mina älskade bröder, jag och två vänner till min storebror. Han spelade sur så jag började med pannlugg, de andra var inte sena att haka på. Lille bror skrattade, skrattade så han kiknade. Sen tog vi det steget längre, repliker á la mumintrollen och då dog han nästan. Men det gjorde vi med, hans skratt smittar av. Så vi åt upp resten av maten dubbel vikta och kröp ut....
Jag har alltid alltid älskat min kära lillebrors skratt, när han var liten brukade jag och en kompis smyga oss på honom och kittla bara för att höra hans skratt, vi sa att det lät som en rostig skrammeldosa, det var och är det gulligaste vi hört.
