Jag är fin som jag är....
"Du är fin dom du är. Jag gillar dig som du är." Det är underbart att höra. Samtidigt som man får sig en kläm på jenkkahandtagen. Där satt den.
Man riktigt myser när man får höra det, känner sig fin, åtråvärd, vacker och i form, nja, man reagerar när klämmen på jenkkahandtagen kommer, börjar undra lite, men låt gå, tänker man.
Det är just så man tänker tills man kommer på att snubben i fråga tränar minst 3 dar i veckan, om inte 6. Jamen tjena... Men när man kommenterar det har de ett svar då med, "en kvinna ska ha lite former" eller "jag gillar kvinnor med kött på benen", ja ja visst, men hur fina är de om den sista gången man tränade var 1996....och kött på benen, hahaha, slakta mig och du har kött till en mindre by (jag är inte så lång) i ett par dar. När man påpekar att han minsann tränar som om det gällde en gladiatorakamp på liv och död får man höra, ja men en man i min ålder måste hålla sig i form, det är inte så lätt längre. Jaha, vi kvinnor då vi har det väl ofta svårare redan från början med det, eller har jag missuppfattat något eller läst fel, tro mig fan att det inte är så lätt. Och förresten så är det en riktigt vältränad man i 30-års åldern
.
Det är då man börjar tänka, tänka på träningscykeln man hade, vad hände med den? Har inte sett den på ett tag. Hade inte jag hantlar? Fotvikter minns jag tydligt också att jag sett i mitt hem. Tar en runda runt hushållet, och se cykeln uppenbarar sig, under en massa kläder som hängts upp på den, fungerar utmärkt att hänga kläder på minns jag nu. Hantlarna får jag leta vidare på, likaså fotvikterna. För former i all ära, nu är det beach 2008 som gäller, och för en gång skull ska jag vara ute i god tid.
HAHA, trodde ni på den? För det gjorde nästan jag...
Men lite bra var den....
