theprize

Minnet börjar svika, har gjort det ett tag. Vissa saker fastnar men inte andra, andra pyser iväg innan man har avslutat tanken eller meningen. Sitter och funderar på vad det kan bero på, men det går inte heller så bra, glömmer så så fort jag kommer på något. Det är inte lätt.

Listade vid 16-17 upp vad jag skulle göra under de närmaste timmarna, till kl 19-20, till en vän. Pratade med samma vän efter kl 21 och undrade vad det var jag sagt att jag skulle göra, själv kunde jag bara minnas en och den saken hade jag glömt att utföra...

Vad kan denna minnes förlust bero på? Tidig demens, förvirrning, sexuell frustration eller ett full späckat schema.

Kungens Kurva var det, just det. Tomhänt, haha, vilket skämt. Som om jag skulle komma tomhänt därifrån...elle många andra ställen för den delen.

Kom hem med två filmer, The Holy Grail och Pablo Fransiscos Live show (ok, en av dem) och soundtracket till Blues Brother's ( en underbar film med grym musik..)

Var tvungen, något drog mig att stanna vid IKEA, så var det kört.

Men förutom filmerna måste jag säga till mitt försvar att allt annat vat saker jag behövde och redan använder, förutom en sak som jag ska borra upp i helgen.

Så mycket för att återvända tomhänt, men vem trodde på det egentligen...

Imorgon ska jag till himlariket i mikro format. Jag ska skjutsa min vapendragare till Kungens Kurva, och titta på elekronik.

Det stora himla riket ligger i Japan, men frågan är om jag vågar åka dit, jag tror inte det, litar inte på mig själv. Jag tror att jag saknar den självbehärskning som krävs för att gå runt i en affär men 4 våningar med enbart Sony produkter, håll då i minnet att det är bara en bråkdel av utbudet och priset, mmmm priset en bråkdel av vad det kostar här, men saker jag inte visste fanns, saker jag inte visste behövde, det finns där och bara väntar på att jag ska köpa det.

Jag måste åka dit, med tvångströja, en stor vakt och med pengar och kreditkort inlåsta i säkerförvar. Någon som har lust att följa med som resesällskap? Kan dessutom behöva någon som knyter och knyter upp tvånströjan. Någon?

Imorgon är det Kungens Kurva som gäller, jag kommer vara stolt över mig själv om jag kommer därifrån tomhänt. Det finns alltig något där jag behöver, ofta något som jag inte varit medveten om att jag saknat innan jag är där. Sist jag var där kom jag hem med 9 Bruce Lee filmer och 5 Jackie Chan, visserligen har jag länge velat ha dem, och ett USB minne på 2GB, mitt 3:e, har forfarande inte tagit ut det ur förpackningen.

Ska bli spännande att se vad jag släpar hem imorgon.

Saker händer när man minst anar det. När man är som minst beredd och förväntar sig något så händer det. Man hinner inte ducka eller värja sig, knappt dra ett andetag innan det smäller.

Man står i ett vägskäl och trampar vatten, gilder av vana runt i den verklighet man känner, och så plötsligt som Jehovas Vittnen ringer det på dörren och förändringen är där.

Ofta är det positiva saker som det handlar om, men det lustiga är att de sällan enbart handlar om en sak, nej det ska vara flera samtidigt som överrumplar en likt en naturkatastrof.

Själv har jag råkat ut för en massa förändringsattacker, har inte lyckats värja mig från en enda, men skulle jag ha blivit förvarnad skulle jag nu ställt dörren på vid gavel och hängt upp banderoller "Välkommen Förändring". Det har varit enkom positiva saker, ok nästan enbart positiva saker. Möjligheter och erbjudanden som jag aldrig funderat på har plingat på dörren, saker man halvt som halvt nästan drömt om, för man har inte vågat att ens drömma fullt ut, har presenterat sig som helt realistiska chanser, om inte chanser med riktigt bra odds.

Bara tacka och ta emot, tacka riktigt ordentligt och inte försumma chanserna jag fått i gåva, de lär ju inte upprepa sig, i alla fall inte ofta.

Jag ser i och för sig förändring som något bra och positivt, för jag tror inte att det finns något värre än stagnering och bakåt kan vi ju inte gå. Förändring betyder utveckling och utveckling är alltid bra, i och med att det är ett pågående skeende så kan var och en eller alla tillsammans styra förändringen åt det håll man vill.

Därför välkomnar jag den och tackar för att den knackade på min dörr.

Festen kan börja

....och jag har fått en symaskin.

Allt börjar se ljusare ut. Ha ha Vad mer kan man begära?

Jag bara ler och skrattar och gör min happy dans. Små piruetter, väldigt graciösa, små hopp, väldigt smidiga. Ungerfär när en elefant dansar ballet. Men vad gör det, jag är glad.

Jag sjunger också, West Side Story's "I feel Happy", det låter vackert, jag sjunger ut riktigt ordentligt så att hela grannskapet ska höra, alla ska höra min vackra sång, min vackra stämma. Det låter ungefär som en fiskmås med knutar på stämbanden.

"Men vad gör det om hundra år när allting kommer kring......"

Hade ett samtal med en vännina under dagen om dubbelspel, om att man har förhållande med två personer samtidigt, även om inget av dem är riktiga förhållanden men om man delar tankar och liknande ens med en av dem.

Båda känner eller har känt personer som spelar detta dubbelspel, gärna med två personer som är vänner eller åtminstånne känner varandra.

Vi båda diskuterar det här under en stund och båda är från början totalt överens om att vi inte förstår det här fenomenet, eller vad man nu ska kalla det. Att orka spela det här dubbel spelet, som man för eller senare åker dit på och om man nu inte åker dit och blir tillsammans med den ena av dem, ett seriöst förhållande, ska man då berätta, riskera att tilltron personen kände för en förloras eller i värsta fall förhållandet tar slut eller ska man leva en lögn och låta sin tillvalde leva i en, vad jag anser, falsk verklighet.

Personligen skulle jag aldrig orka eller kunna om ens vilja ge så mycket av mig själv. Jag ger allt när jag väl gör det och då finns det inte kvar något till ngn annan. Inte ens om jag ens skulle tänka tanken skulle jag räcka till, därmed vill jag inte säga att jag har lite att ge, tvärtom, men jag ger hellre allt till en person som förhoppningsvis förtjänar det än att dela upp mig så att det bara blir smulor kvar som de får sopa upp.

Jag tycker att jag förtjänar det och andra med.

Vaknar och känner mig lugn och trygg. Jag vaknade vid 8 efter en drömlös sömn, bestämde mig att sova lite till vid 9. Tyckte att jag behövde en timme till eller två och jag förtjänade en dröm. Sagt och gjort, kröp ner i sängen igen, drog upp täcket, la huvudet på kudden och blundade.

Och där var den, min dröm, den bara väntade på mig, väntade på att få överrösa mig med välmående känslor.

Jag drömde att jag pratade med en man och under samtalet när han la handen på min kind såg han bekymrad ut och sa "men lilla gumman du har ju ont i tanden, hur länge har du haft det? Det här måste vi ta hand om."

Hur han visste att jag hade ont i tanden i drömmen vet jag inte, men det var en lugnande och trygg känsla som sköljde över mig, en helt underbar känsla.

När jag vaknade var jag ett enda stort leende och dansade runt här hemma en stund.

jag ler fortfarande åt minnet av drömmen, har dock slutat dansa för tillfället i allafall.

Känslan av lugn och trygghet hänger sig kvar, den är lika underbar fortfarande. Hoppas den hänger kvar.

Vem är denna man? För om hans finns där ute så vill jag ha honom levererad till mig omgående.

Såg Oprah idag och hon hade Dr Oz som gäst, och jag blev så upplyst.

Om en man går ner 15 kg blir snoppen 3 cm längre, men ju mer man går ner minskar ökningen av snoppen. Med andra ord är det ingen ide för er män att svälta er, bara var i form.

Man ska ha sex 200 gånger/år, få orgasm detta antal gånger förlänger livet med 6 år och håller dig ung och frisk.

Så vad säger ni? Vem är på? Det är 365 dagar på ett år, nu ska vi se till att få 200 orgasmer/ år,  jag tror att mulitplaorgasmer räknas som en.

Hej och hå, hitta en partner så kör vi.

Kommer ni ihåg hur stolt jag var över att min bror inte hade en massa alfahane vrål för sig när han tittade på fotboll?

Ja ja, glömde nämna att när han ser på komedi så hörs det, han skrattar sitt underbara skratt så det eker i hela lägenheten.

Och när han dammsuger som nu....har han hör lurar på sig, och sjunger till det han lyssnar på, generös som han är får även jag ta del av det han lysnar på...han sjunger högt, riktigt högt han överröstar dammsugaren med flera decibel....

Jag måste bara tilllägga till föregående inlägg att de där poängen är två resor inom Europa och en längre bort. Jag ska ha mina poäng  förutom faktumet att jag har rätt till dem, har jag utstått över 108 flygtimmar i deras trång plan, ihop klämd mellan och bredvid främmande människor.

Jag har inte räknat hela rese tiden, med mellan landningar och väntetider på flygplaster, och förseningar.

Riskerat magsjuka vid varje måltids servering. Flygplans mat SUGER. Bäst hittills har faktiskt Air Malaysia haft. (Hurra för dem.) Men jag är livrädd vid varje tugga jag tar, har funderat på att inte äta, men hungerna har vunnit över rädslan.

Har tjafsta med Flying Blues kundtjänst i Paris. Jag har varit med i det programmet under flera år och flygit över atlanten med Air France eller deras andra samarbetspartners 5 gånger och därmed samlat på mig en del poäng.

Jag ringde dem för att jag glömt bort pinkoden och fick då den glada nyheten att jag hade 7000 nåt poäng....VAAAA FAAAN??? Jo, då så var det meddelades jag glatt, jag undrade var alla mina poäng tagit vägen, men nej då det kunde inte de svara på, icke sa nicke.

Jag påpekade att jag förut haft över 15000, han sa att glatt att jag nu har 7000 och att de förfallit. Jag undrade efter hur långt tid de förfaller, det kunde han minsann inte svara på. Det enda han kunde råda mig till var att skicka in boarding passen för resorna som saknades, man kunde registrera dem i efterhand, upp till 6 månader i efterhand, men det var längre sen än det jag reste, jaha då är det inte mycket vi kan göra.

Förbannade arroganta jävla skitstövel som talade knagglig engelska och inte ens kunde lyssna på mina frågor ordentligt. Ja, jag förbannar honom må hans månad vara full av migrän liknande huvudvärk, må hans leder värka tills han tror att han tappar förståndet och må han bli både förstoppad och impotent under denna period.

Så där ja, nu fick jag ut lite av aggressionerna jag känner, mot honom och Flying Blue.

Nåväl, började läsa på medlems sidan för jag ville se efter hur långt tid efter den senaste flygresan poängen förfaller. Efter mycket letande och läsande av det finstilta hittade jag det 36 månader, 3 år. Min ilska började ta sig ofattbara dimensioner, jag reste sist för 1½ år sedan och innan det 2 år sedan och innan det ett halvår, inte en enda gång har det gått ens i närheten av 36 mån. Nu jävlar, ut i hallen leta i alla lådor, har ett svagt minne av att jag fått något brev från dem som jag glömt öppna. Jackpot, haha, skam den som ger upp, där var det ett tjockt kuvert, med darrande händer slet jag upp det, haha visst fan ett account statement, poäng ställning 36074!!!!! Nu började ett febrilt letande efter utskrift datum ( det är inte alltid det lättaset att hitta på såna här papper), men men gäller perioden 20060603 till 20060930 och sista gången jag reste med dem var våren 2006. Då ska jag ha mer, betydligt mer än 7000 nånting poäng.

Bara att ringa tillbaka, ok den här gången fick jag tala med en kvinna som bröt på indiska, men tillslut lyssnade hon i alla fall. Jag berättade om alla resor och när, om det senaste account statementet och att det går inte ihop hur man vrider och vänder på saken, nämligen om de skickar ett statement med en poäng ställning på 36074 under förra året och jag reste förra året, har inte löst in några poäng så ska inte poängställningen nu vara 7000 någonting.

Men nu måste jag posta, nej faxa gick inte, statementet, ett brev och gärna boarding passen från resorna... ja lycka till att hitta boarding pass från april 2004, om jag skulle råka ha dem kvar, var faaan ska jag börja leta?

Men mina poäng ska jag ha!!!!

HUH HUH nu fick jag det ur....

Vill bara tacka dem som stödjer, uppmuntrar mig i mitt ihop snickrande av ord. Ni som säger att jag får er att skratta, att det ligger tanke bakom, att språket flyter och att jag har talang. Ni som läser och säger att nu måste jag läsa din blogg.

Det betyder mer än jag kan uttrycka i ord, det är guld värt.

Jag älskar att skriva och här sätter jag bara ihop mina tankar, funderingar och saker jag uppmärksammar.

Så tack ännu en gång. Älskar er för allt ni gör för mig.

Lider alla av tvånstankar och paranoia? Jag tror det.

När man kör en har en bil bakom sig som följer efter en bra stund, svänger när du svänger och när man börjar närma sig hemmet ligger bilen fortfarande bakom, då får i alla fall jag lust att tvärnita och springa över till bilen bakom, slita upp förardörren och fråga vad fan de håller på med. Alternativ 2 är att trampa ner gasen och köra ifrån förföljarna, för det är ju just förföljare de är. En polisserie för mycket? En actionrulle för mycket?

När man har kjol och har varit på "små flickornas" och kollar 50 gånger att kjolen inte fastnat i trosorna och man flashar halva rumpan för allt och alla.

Att man konstant kollar i spegeln att man inte har en jättekråka i näsan.

Hela tiden kollar sig över axeln.

Kollar om man stängt av kaffekokare, strykjärn, att man släckt ljusen, har nycklar hem osv innan man kan låsa dörren och gå, för att komma tillbaka och (vad heter det när man kollar något för 57:e gången) kollar igen.

Vara tvungen att alltid börja från bokstav A i kontakter i mobilen och bläddra sig neråt därifrån trots att den du ska ringa börjar på S.

Att man alltid går runt A-brunnar och går på K-brunnar.

Blir smått tokig och agressiv när någon lägger nyckar på bordet.

Alltid måste gå genom en dörr med vänster foten först.

Att man alltid tror att andra pratar om en själv, särskilt om samtalet är på ett annat språk.

Vissa av tvångstankarna kan ju vara lite roliga, lustiga även charmiga. Andra jobbiga och ännu jobbigare att leva med.

Själv kan jag bli lite paranoid ibland. Vill inte att man ska veta för mycket om mig, eller att man väljer vem man berättar vad för. Vill inte att allt och alla ska veta vad jag gör eller har för planer. Tycker att det är obehagligt när det ringer från nummer jag inte känner igen, ännu värre när det ringer från hemligt nummer. Jag hatar när det ringer på dörren och jag inte väntar på någon, kan hoppa riktigt högt när det händer. Glöm inte mina reaktioner när en bil följer efter mig....

Visst jag hoppar i luften för den minsta, jag kallar det reflexer andra säger att jag är lätt skrämd , ha men vad vet de. Och ändå har jag ett spöke hemma hos mig, han bor här och vi har döpt honom till John, som jag inte är det minsta rädd för, känner mig inte det minsta obekväm.

Varför har vi tvångstankar och vilken funktion fyller de?

Så har nu gjort veckans grooming, tänkte att skulle ta tid, så att alla män ska få en uppfattning om vilken tid det tar och vilket jobb som ligger bakom naturlig skönhet.

Plocka ögonbryn        20-30 min (beroende på hur noga man är, själv, alla fjun ska bort)

Peela ansiktet             5-10 min

Ansiktsmask              10-30 min (beroende på vilken mask man andvänder)

Total                          35-70 min          

Plocka ögonbryn innebär ju en viss smärta och många blir dessuton röda efteråt, jag har som tur är inte det problemet. En del har mer grundläggande grooming att ta hand om andra mindre.

Efter tvätt ska ansiktet baddas med ansiktsvatten, ögonkräm appliceras och resten av ansiktet smörjas in.

100% naturlig skönhet

Nu vill jag verkligen göra fler tatueringar, ser på Miami Ink, och begäret bara växer i mig. Har redan några men vill ha mer. Men det visste jag redan när jag bestämde mig för att göra den första var jag väl medveten om att en kommer inte att räcka, aldrig.

Jag gjorde den första, jag var livrädd. Jag som knappt klara av ett blodprov, jag hatar nålar, jag har fobi för nålar. Det är inte allt för länge sedan ett team av sjuksköterskor och även flera läkare funderade på om de skull söva ner mig för att ta några blodprov, that's me folks! Inte en chans att jag kommer att bli sprutnarkoman, den punkten kan jag vara lugn, finns säkert annat jag kan trilla dit på. Skämt åsido, jag blir hellre sjuk än vaccinerar mig mot det, nästan.

Men där sitter den, tatueraren var lite rädd att jag skulle svimma ett tag, ja jag fick lägga mig för att tatuera överarmen kände mig stor, tuff och coolare än någonsin, INTE. Alla tittade lite konstigt på mig där jag låg för att få min lilla tagg på överarmen. Jag försökte säga att det var lugnt att jag kunde sitta, men det var kanske hyperventilationen som gjorde att jag inte var så övertygande. Vad vet jag?

Sen gjorde jag fler och behövde inte ligga ner ingen, förutom när jag tatuerade vaden. Nu låter det som om ja skulle ha massor, nej bara några få.

Sen ett tag tillbaka har jag velat göra fler, var riktigt nära att slå till när jag var i USA, bara så där under en shopping runda tatueraren försökte övertala mig och gav mig ett jättebra pris, men hade inget motiv, så det blev inget. Kan vara värt att vara säker på vad man printar på sig själv, det ska ju sitta där för gott, vi människor ömsar inte skinn. Fast det skulle vara bra att kunna göra ibland. Tänk på alla impuls grejer man kunde göra, äsch det är lugnt snart ska huden ändå bytas vi kör...wow

Så nu vill jag verkligen, funderar på motiv och hela baletten. Vem ställer upp på att följa med mig och hålla mig i handen? Ja, jag är forfarande livrädd, men det måste göras. Psyket är en lustig sak, jag kan som jag skrev knappt kan ta ett blodprov, har 12 nål i öronen, 1 i näsan och tatueringar. Det är tydligen inte ovanligt hur ologiskt det än må låta berättade en psykolog för mig en gång.

Men det här begäret om mer och fler, kommer det någonsin ta slut?

Hostan vill inte ge med sig, tvärtom den har blivit värre och rösten har jag tappat och hittar den inte. Det blir lite isolerat, orkar inte göra något och inte prata i telefon heller.

Snacka om att tv suger, särskilt på dagtid, men kan ju sjunka ner i en depression för mindre. Sängen har blivit min borg de senaste dagarna. Det är här allt händer, haha årets skämt. Vad händer? Tv som suger, jag och min nya pojkvän ligger och hånglar dag som natt, min nya pojkvän är i alla fall lojal (för det mesta) och trogen. Alltid redo och tjänstvillig. Tyvärr tror jag att det kommer att ta slut snart, måste bytas ut, nyare modell. Min nya pojkvän är förövrigt min bärbara dator.

Så som ni ser, jag har ett liv, jag har en dator.

Men för att vara ärlig har min pojkvän, min dator, räddat livet på mig, ja ja räddat mig från att gå under av tristess och leda. Ok, egentligen är det väl min long-distance-chill-date som har gjort det. Ok, inte egentligen, han har det, lyst upp mina kvällar och nätter. Stackarn, kommer väl att vara gråhårig inom en vecka, jag håller honom vaken till småtimmarna. Inte snällt, inte snällt alls.

Men istället för att ligga här ledsen och deppig, så skrattar och ler jag. Får massor av peppning, inspiration till massor av nya projekt och känner mig inte vare sig ensam eller isolerad.

Alla borde ha rätt till en egen peppare, glädjespridare, skrattframkallare och engagemangslustväckare, det borde vara en mänsklig rättighet. Att inte FN tagit fasta på det och gjort det till en resolution är bortom mitt förstånd. De ska väl ha mänsklighetens bästa och världens bästa som främsta intresse? Det här om något borde väl gynna mänskligheten? Och därigenom världen? De kanske bara inte kommit på det än, jag kanske ska ta och föreslå det?

Om jag gör en namnlista, skriver ni på?

När man nu är där på Facebook dyker massa nya situationer upp som i sin tur leder till frågor.

Kan någon förklara vad att "poke" någon är? Vad betyder det? Varför gör man det? finns det någon poäng bakom?

Totala främlingar pokar mig, vad ska göra? Vad händer om jag pokar tillbaka? Kommer de att vilja bli mina vänner då?

Hmm mycket nytt och främmande där på Facebook. Får forska vidare...

Visst läste min kära bror inlägget igår...

Han blev lite putt, sa han, men jag tror inte det riktigt, han är är smart, lyhörd med en oerhörd mängd humor och självdistans.

Men för säkerhets skull gnuggade jag näsan mot hans lena kind och sa "pannlugg", på mumintrollska. Det hjälpte. Han försökte hålla minen men, kunde inte hålla sig, det trängde fram ett fniss...

Det är något med ordet pannlugg som får min kära lille bror att börja fnissa som fan, säg det igen och finsset ökar, säg det flera gånger och det underbara skrattet kommer.

När vi hade varit ute på hans födelsedag i februari, satt vi på Donken vid Norrmalmstorg, mina älskade bröder, jag och två vänner till min storebror. Han spelade sur så jag började med pannlugg, de  andra var inte sena att haka på. Lille bror skrattade, skrattade så han kiknade. Sen tog vi det steget längre, repliker á la mumintrollen och då dog han nästan. Men det gjorde vi med, hans skratt smittar av. Så vi åt upp resten av maten dubbel vikta och kröp ut....

Jag har alltid alltid älskat min kära lillebrors skratt, när han var liten brukade jag och en kompis smyga oss på honom och kittla bara för att höra hans skratt, vi sa att det lät som en rostig skrammeldosa, det var och är det gulligaste vi hört.

Jaha, nu har min kära lille bror vaknat från koma...och krypit ner bredvid mig, under täcket i min säng. Han luktar gammal fylla och babblar och skrattar konstant, undrar om han märker att jag inte lyssnar så noga? Undrar om han läser det här när han ligger här bredvid mig?

Varför kan han inte laga brunch till oss? Jag svälter ihjäl, jag dör, jag behöver näring. NU!! För idag tänkter jag inte laga mat förrän kanske, finns en minimal möjlighet, ikväll. Jag är sjuk och det är jätte synd om mig, men han har bara inte fattat det. Hmm jag kanske borde upplysa honom om det? Skulle det spela någon roll?

I vanliga fall är han mycket mer tystlåten och lyhörd, men nu verkar han vara inne i en något lyckorus...han pratar och skrattar oavbrutet, sen tog han fjärrkontrollen och tog över tvn.

Först halva min säng sen tvn, vad näst?
 
Men han verkar så glad och lycklig, blir glad och lycklig själv av att se och höra honom. Riktigt varm i hela kroppen, kan vara för att han ligger ihopkrypen bredvid mig under täcket, kan vara.

Nej, min kära lillebror, han har nog saknat mig, jo det har han, jag ska fråga....svar: någorlunda (= massor). Ooooh nu blev jag riktigt rörd... (psst jag spelar bara svår jag har saknat honom med, men säg inget)

Vi kanske ska ha en seg söndag på en lördag, bara ligga här och softa och så. Kolla på film, lite quality time syskon emellan..

Men hur gör vi med maten??