Paranoida Jag
Lider alla av tvånstankar och paranoia? Jag tror det.
När man kör en har en bil bakom sig som följer efter en bra stund, svänger när du svänger och när man börjar närma sig hemmet ligger bilen fortfarande bakom, då får i alla fall jag lust att tvärnita och springa över till bilen bakom, slita upp förardörren och fråga vad fan de håller på med. Alternativ 2 är att trampa ner gasen och köra ifrån förföljarna, för det är ju just förföljare de är. En polisserie för mycket? En actionrulle för mycket?
När man har kjol och har varit på "små flickornas" och kollar 50 gånger att kjolen inte fastnat i trosorna och man flashar halva rumpan för allt och alla.
Att man konstant kollar i spegeln att man inte har en jättekråka i näsan.
Hela tiden kollar sig över axeln.
Kollar om man stängt av kaffekokare, strykjärn, att man släckt ljusen, har nycklar hem osv innan man kan låsa dörren och gå, för att komma tillbaka och (vad heter det när man kollar något för 57:e gången) kollar igen.
Vara tvungen att alltid börja från bokstav A i kontakter i mobilen och bläddra sig neråt därifrån trots att den du ska ringa börjar på S.
Att man alltid går runt A-brunnar och går på K-brunnar.
Blir smått tokig och agressiv när någon lägger nyckar på bordet.
Alltid måste gå genom en dörr med vänster foten först.
Att man alltid tror att andra pratar om en själv, särskilt om samtalet är på ett annat språk.
Vissa av tvångstankarna kan ju vara lite roliga, lustiga även charmiga. Andra jobbiga och ännu jobbigare att leva med.
Själv kan jag bli lite paranoid ibland. Vill inte att man ska veta för mycket om mig, eller att man väljer vem man berättar vad för. Vill inte att allt och alla ska veta vad jag gör eller har för planer. Tycker att det är obehagligt när det ringer från nummer jag inte känner igen, ännu värre när det ringer från hemligt nummer. Jag hatar när det ringer på dörren och jag inte väntar på någon, kan hoppa riktigt högt när det händer. Glöm inte mina reaktioner när en bil följer efter mig....
Visst jag hoppar i luften för den minsta, jag kallar det reflexer andra säger att jag är lätt skrämd , ha men vad vet de. Och ändå har jag ett spöke hemma hos mig, han bor här och vi har döpt honom till John, som jag inte är det minsta rädd för, känner mig inte det minsta obekväm.
Varför har vi tvångstankar och vilken funktion fyller de?
