theprize

Titt som tätt hamnar jag i diskussioner om vad som sagts, hur många gånger det har blivit sagt och när det sades. Mitt minne är som jag sagt tidigare inte som det borde vara eller som det varit, men jag har på nu kommit fram till att det är väldigt selektivt, vissa saker registrerar den minituöst, andra går den förbi och jag har inget minne att saker har hänt.

I förrgår hamnade jag i en sådan diskussion igen, du sa, jag sa, vem sa vad.... På msn kan man ju spara meddelandehistoriken, men på telefon, hur gör man då?

Själv får jag ibland för mig att jag är viktig och betydelsefull i stora internationella sammanhang. Så mitt i envisandet om vem som sa vad, vilket kan vara en stor och avgörande sak eftersom muntligt är bindande tills skriftligt finns, säger jag att jag ska slå en pling till CIA och höra med dem. Ja, de sperlar ju ändå in mina samtal. Ok då, inte riktigt så och inte riktigt än, men hoppet är det sista som lämnar människan. Och låt mig tillägga, skam den som ger sig.

Så CIA eller alternativt SÄPO, kan inte någon av er börja lyssna av mina samtal. Jag vet att det skulle vara mycket lönsamt, i alla fall för mig.....

Tack på förhand

Så stoltheten varade inte länge....

Gick förbi här....

Det här kan man kalla goda grannar

Snacka om att tillgodose alla och allas behov.....

I alla fall köpte godis för......

Massor.....

För mycket, typ ett kg!!

Solglasögon har en dragningskraft på mig, en helt otrolig dragningskraft som knappt går att stå emot. Spelar ingen som helst roll om det är sol eller inte, jag blir lika sugen på att köpa oavsett. Ibland mer än ett par....

Det har resulterat i samlingen på bilden nedan...

Och den bara fortsätter att växa. Idag var jag så nära att utöka den med ett, eller två par till. Men den här gången lyckades jag behärska mig. Det var svårt och tog på krafterna, men jag stod emot, jag var stark.

Jag är stolt över mig själv, mycket stolt.

Funderar du på att öppna någon slags affärsrörelse?

Svårt att bestämma dig för vad du ska satsa på?

Varför låta det ena utesluta det andra?

Svaret finns på bilden.....

En affäslokal....

Tre inriktningar!!!!

En total win win situation.

(Butiken finns I Rågsved söder om Sthlm, ägaren kan säkert ge en massa tips och råd)

I natt lyckades jag sova i hela 2½ timme, resten av natten bökade jag runt i sängen och dåsade till då och då. Inte förrän vid 5 tiden fattade jag att det säkert var fullmåne. Vid 6.30 gav jag upp och bestämde mig för att stiga upp. Jag funderade på om det var fullmåne, låt oss alla tacka internet och google. Svaret finnes nästan alltid. Vad gjorde man innan internet? Var hittade man svaren?

Ja, så klart det var, fullmåne alltså, och när jag ändå kollade runt började jag läsa om vad annat som stod skrivet om detta fenomen. Det finns en herrans massa teorier, bland annat att fullmånen skulle ha påverka sömnen och att många lider av sömnlöshet under fullmåne, samtidigt stod det att det kan lika väl vara att man psykologiskt ställer in sig på sömnproblem vid fullmåne. Jag vet inte om jag köper det sistnämnda, för två år sedan när jag kom till jobbet på morgonen och klagade på att jag inte kunnat sova på hela natten och att det hade inte min kära lillebror heller, för jag hörde honom tassa runt som en osalig ande hela natten och han var dessutom vaken när jag steg upp ur sängen. Hör och häpna....han hade till och med kokat kaffe till mig!!!

Då sa i alla fall min arbetskamrat att det varit fullmåne under natten och att det säkert var därför. Efter en sömnlös natt har jag ofta lagt märket till att denna vackra, men små jävliga fullmåne varit framme.

Min gudmor var och hälsade på här från Finland förra veckan, tillsammans med en väninna till henne, mamma och moster, hon har känt mig längre än jag kan minnas. Det är alltid lika trevligt när hon tar sig över Östersjön och hälsar på. Det enda är att det alltid är så satans bråttom tillbaka, det måste vara hektiskt att vara pensionär....

När gudmor är i stan får sig alla skrattmuskler en rejäl omgång. Den bästa histoiren den här gången kom dock från väninnan. Hennes manliga vän hade ringt henne under dagen, finsk så klart. Finska män är kända för att vara fåordiga och kärva, men att det inte skulle kunna uttrycka sina känslor är renarama skit snacket.

-"Jag tänker fan ta mig inte ringa dig i det där Sverige mer, du vet ju inte ens när du kommer tillbaka."

Väninnan sa "jag valde att tolka det som, älsklingen, jag saknar dig och vill att du kommer hem snart."

Vem sa att finska män inte kan uttrycka känslor eller kärleksförklaringar??

Vilken man...

Solen sken och det fanns inte ett moln i sikte igår. Helt underbart väder. Min granne och jag bestämde att vi skulle gå ut på långpromenad i det vackra höst vädret. Vi var ute i och gick i över två timmar. Det var så skönt väder att gå i och höstens färger är helt otroligt vackra. Vi gick och njöt av dagen.

Ibland funderar jag på att det är inte så många länder i världen som har fyra årstider, fyra årstider som alla har sina specifika kännetecken. Många länder har bara två årstider, i andra märker man knapppt av att det gått över från en årstid till en annan. En del länder har "fyra" årstider, men de flyter in i varandra så att man inte ens märker att det är fyra. Så det är nog ganska speciellt det vi har här.

Jag lekte fotograf under hela promenaden, dokumenterade den, men det var lite kul.

Sen på tillbaka vägen valde vi en omväg hem och då dök det upp målade lyktstolpar, målade papperskorgar och en målad parkbänk. Det är säkert en massa tjuriga människor som tycker att det är helt förskräckligt, att det är vandaliserat, men jag tycker att det är fint, mycket finare än grå i alla fall. De hade även skrivit på asfalten, korta små dikt liknande texter. Ja varför inte...det har de ju gjort som konst på Drottninggatan, men här räknas det väl som klotter. Vilket är synd.

             

Det är inte i många huvudstäder man ser så mycket vilda djur, jag menar då inte skadedjur, som man gör här heller, det kryllar av dem precis utanför husknuten. Det är hur coolt som helst. Hur av invånarna i världen huvudstäder har det privilegiet? Eller ens invånarna i de flesta storstäder?

Det här är riktigt lyxigt ska ni veta.

Jag har blivit anklagad för mord.... Det hände förra helgen. Min kära lillebror var hos kusinen och kom förbi på söndagen och skrek...." Har du matat mina fiskar?" Han har två guldfiskar i en skål...och självklart hade jag glömt det och dem, alltså att vi hade såna här. En av dem, den lilla, låg där, kusinen och lillebror petade på den och då rörde den tydligen lite på ena fenan. Ja ja...sen fick jag en länk, lillebror studerade den med stort intresse på måndag kvällen. Han kom på att den har säkert hade TBC...ja guldfiskar kan ha tbc, kolla  länken...

Byta vatten och skilja fiskarna åt var dock den enda åtgärden han kunde göra, så det gjorde han. Sen stod fisk fanskapet på diskbänken i ett par dar och äcklade mig...Den bara låg där, rörde sig inte, bara var och äcklade mig. Jag stod inte ut att se den, så den fick flytta under en pall som står i hallen. Där stod den tills igår, när skålen helt plötsligt stod tom på diskbänken. Han hade äntligen spolat ner den i toaletten. Jag gjorde min glädje dans.

Fast jag var beredd på att den skulle begravas...men han behövde väl bara en tag att vänja sig vid tanken och ta farväl av sin vän...

Och jag kan andas ut, jag är inte en mördare, den dog av TBC...

Jag och min väninna, som även är min granne hade Tango-kväll, finsk tango så klart. Vi satt och pratade om dittan och dattan medan vi lagade mat. Jag började sjunga på någon finsk gammal sång typ "Karjalasta heilin minä löysin" och då kom vi in på tango....

Sen var det kört, jag sjöng högt, allt vad lungorna hade att ge. Hon kom på att hon har ju en cd med finska tangon, jag att det finns en sångbok hos mamma fylld med tango och allt annat man kan önska sig plus ett gammalt kassett band. Det var ju bara att knalla över gatan och hämta, rubb och stubb.

Vi sjöng och drack vin, drack vin och sjöng....vi kom på att finsk tango är fylld med känslor och ett sätt att uttrycka dem på som är unikt. Det är så fyllt av känslor att jag ryser när hör dem...Låter hippt som fan men tro mig det är sant. Dessutom blir vi så så glada av den. Mindre glad blev min kära lillebror... Men som vi förklarade, vi måste behålla kontakten till våra rötter...

FINSK TANGO ROCKS
Det här kommer vi definitivt att göra om...

Och maten, mums. Ett bra sopptips så här i höst mörkret...Broccoli soppa, servera med fetaost och vitlöksbröd..

(Lägger ut recept senare under dagen)

Liljankukka lumivalkoinen

Sun kerran poimin, mutta tienyt en..

Jäi muisto mulle kaunein, jäi kaipauiskin

Ja se on yhä sammumaton....

"Du är fin dom du är. Jag gillar dig som du är." Det är underbart att höra. Samtidigt som man får sig en kläm på jenkkahandtagen. Där satt den.

Man riktigt myser när man får höra det, känner sig fin, åtråvärd, vacker och i form, nja, man reagerar när klämmen på jenkkahandtagen kommer, börjar undra lite, men låt gå, tänker man.

Det är just så man tänker tills man kommer på att snubben i fråga tränar minst 3 dar i veckan, om inte 6. Jamen tjena... Men när man kommenterar det har de ett svar då med, "en kvinna ska ha lite former" eller "jag gillar kvinnor med kött på benen", ja ja visst, men hur fina är de om den sista gången man tränade var 1996....och kött på benen, hahaha, slakta mig och du har kött till en mindre by (jag är inte så lång) i ett par dar. När man påpekar att han minsann tränar som om det gällde en gladiatorakamp på liv och död får man höra, ja men en man i min ålder måste hålla sig i form, det är inte så lätt längre. Jaha, vi kvinnor då vi har det väl ofta svårare redan från början med det, eller har jag missuppfattat något eller läst fel, tro mig fan att det inte är så lätt. Och förresten så är det en riktigt vältränad man i 30-års åldern
.

Det är då man börjar tänka, tänka på träningscykeln man hade, vad hände med den? Har inte sett den på ett tag. Hade inte jag hantlar? Fotvikter minns jag tydligt också att jag sett i mitt hem. Tar en runda runt hushållet,  och se cykeln uppenbarar sig, under en massa kläder som hängts upp på den, fungerar utmärkt att hänga kläder på minns jag nu. Hantlarna får jag leta vidare på, likaså fotvikterna. För former i all ära, nu är det beach 2008 som gäller, och för en gång skull ska jag vara ute i god tid.

HAHA, trodde ni på den? För det gjorde nästan jag...

Men lite bra var den....

Relationer är svåra. Relationer är komplicerade. Jaha, och vad mer är nytt under solen? Relationer är en del av livet och livet är inte lätt. Såvitt jag förstått har det aldrig varit menat att vara lätt. Vad förväntar sig människor? Att det ska vara en dans på rosor? Glöm inte taggarna.

Man förväntar sig totalt orealistiska saker från varandra, att man ska vara på topp, gott humör, ha all tid och energi i världen och ha outtömliga källor av allt. Båda parter förväntar sig det väldigt ofta. Vilket är helt omöjligt det säger ju sig själv. Man har svårt att acceptera att det inte alltid är så, lika svårt att acceptera att man själv inte alltid räcker till.

Men det handlar väl om att vara förstående, stötta och hjälpa till där man kan. Att ge och ta, med andra ord. Att kunna säga att nu har jag massor kommer inte att kunna ge dig all tid och uppmärksamhet, men lika mycket att kunna ta emot när den andra säger att det är ok, jag finns här tar hand om markarbetet undertiden så kan du koncentrera dig på det du ska just nu. Det viktigaste är väl trots allt att man är tillsammans.

Att kunna ta kan vara lika svårt, om inte svårare som att ge. Kunna acceptera en så kallad uppoffring, vilket det oftast inte ens är, att kunna luta sig tillbaka och bara ta emot. Det är viktigt att se och förstå att man spelar för samma lag, att komma ihåg att man strävar åt samma håll och därmed kunna tro på att båda vill det bästa för varandra.

Med andra ord så är saker inte svårare än vi gör dem till, i de flesta fall och vi är oerhört duktiga på att komplicera dem. För att sen börja slita av sig håret eller banka huvudet mot väggen. Istället för se möjligheter ser vi hinder, istället för att tala med varandra talar vi till varandra och om varandra. Istället för att glädjas och njuta av det vi har, oroar vi oss för det vi inte har eller kommer att förlora. Smart va, för det är det snabbaste sättet att förlora något.

Alltför många gånger börjar man dra åt olika håll, oftast för att man tror eller får för sig att man inte spelar i samma lag, man börjar tävla mot varandra. Inte ett vinnar koncept, det är ofta början till slutet, men man märker det oftast inte innan det är för sent.

Att lyckas få en läkartid eller remiss i Stockholm är näst intill omöjligt. Det krävs stora mängder energi, uppfinningsrikedom och skådespelartalanger. Man måste oftast spela döende. Då och bara kanske då kan man få en tid, en akuttid på 10 min. Det spelar inte någon roll vilken krämpa det handlar om, utan enbart på din uthållighet och skådespelartalang. Finns ingen logik bakom detta, men det är så det är.

Vilket är varför jag är den som får beställa läkartider till flertalet i min familj. Allt från två 60 plus tanter, en 20-årig grabb och en 22-årig tjej. Även till vissa vänner, alla med olika krämpor. Och jag lyckas alltid. Logiskt eller hur?

Det verkar finnas regler om hur man ska gå fram i en relation. Om hur långt tid som måste gå innan man "är tillsammans" officiellt, innan man kan säga vissa ömhetsbetygelser, innan man får visa sig sårbar inför varandra. Med andra ord lär det finnas massor av människor som håller tillbaka en massa känslor för att det inte har gått en viss tid. I bästa fall sitter båda och håller tillbaka för att de inte vill vara för på, för ivriga och göra saker "fel".

Saken är att det finns mer tid än liv, livet tar slut men det gör inte tiden.

Men nu ska vi inte vara morbida. Vad jag försöker säga att är att varför inte bara göra, säga som var och en känner, ok man för väl känna av situationen en aning, men generellt sätt. Släng alla gör-det-själv-relations-böcker och följ din känlsa.

När det går fort, ryggar många tillbaka, man tar sig inte alltid tid att tänka om det känns bra, rätt eller kanske till och med helt perfekt. Eller kan vara åt andra hållet med, bara för att det har gått en viss tid så bör man göra, säga och känna vissa saker, och man går med på och gör saker för samma ovannämda orsaker.

Ibland går saker fort, men tid är relativt, man kan hinna härifrån till månen och tillbaka med en person på ett par veckor, med en annan person kommer man inte ens runt kvarteret på 5 år. Så vad är då tid och vilken roll ska den få spela och ta?

Om allt känns bra och rätt, njut, njut för glatta livet. Skit i resten, alla andra, alla regler och sociala normer.

Jag har sett, hört och läst om kvinnor/tjejer och män/killar som ibland och regelbundet tar av sig vigselringen när de ska ut och göra stan. Som om man inte kan gå ut utan sin partner och ha kul med vänner och ha det på. Så klart man inte kan, det fattar ju även den trögaste av dem alla att man inte kan, det försör ju ens image totalt, och det går ju inte för sig. Ens singel status inför omvärlden måste ju bevaras till varje pris, något annat vore totalt otänkbart.

För att när man väl gifter sig är det i nöd och lust, men inte på helger när jag går ut med mina vänner på raj-raj. Får då gäller inte äktenskapslöftena. Om man har ett äktenskapsförord kan man passa på att skriva in hur många gånger per år man har rätt till denna snabb visit i singel världen, en förnimmelse av den förlorade friheten, eller hur ofta. Det beror på hur man vill ha det, att skriva in det kan ha sina fördelar då kan man hänvisa till det undertecknade pappret och slipper därmed onödiga diskussioner.

Varför tar de av sig vigselringen när de går ut? Vad är poängen att vara gift om man måste ta av sig ringen när man ska ut med vännerna och slå klackarna i taket? Varför har man gift sig om man måste dölja det eller inte vill visa det? Eller inte vill skylta med det? Får man inte gå ut på egenhand med vänner och ha kul när man gift sig? Får man inte ha kul när man gift sig

Vilket satans skit snack, jag har varit gift och tog inte av mig vigselringen förrän äktenskapet var över. De flesta människor gifter sig och står för att de är gifta. De som håller på med ovanstående fjortis fasoner har enligt vad jag kan se gift,eller inbillar sig själva att de har gift sig, med fel person, tror att gräset är grönare på andra sidan, vill ha kakan och ha den kvar, gift sig och sen börjat inse eller misstänker att man har dragit det kortare strået.

Oavsett så tycker jag inte att det är rätt, det är rent av en smula respektlöst, gentemot både en själv och ens partner.

Jag vill inte bli förnekad, jag vill ha samma respekt jag visar mannen jag valt att gifta mig med. Och jag ser inget fel i att man slår klackarna i taket när man är gift, man har väl mer anledning till det då när man hittat någon att dela livet med.

Men bara för att vara på den säkra sidan, så har jag bestämt att om jag gifter mig igen ska ringarna tatueras in. Försök att ta av den då... MWUAHAHAHA

Sitter på min mammas jobb. Åkte hit för att fixa en sak under hennes lunch. Nu sitter jag vid ett litet bord som står i ett hörn. Helt plötsligt övervädigas jag av minnen från barndomen. Jag var ofta med mamma på jobbet när jag var liten, mamma var ensamstående, så om det var sjukdom eller jag bara var allmänt kinkig och vägrade gå till dagis fick jag följa med.

Och så var det tanterna på hennes jobb, socialkontoret...som kom förbi, ungerfär gick samtalet

Tanten:  Nej men har vi storfrämmande idag?

Mamma: Det är min dotter, säg hej till mammas arbetskamrat.

Jag : Hej

Tanten: Jaha hur gammal är du då?

Jag: (visar 5 eller 6 med fingrarna)

Tanten: Oj oj oj då, stora damen, då börjar du ju skolan snart

Jag: (nickar)

Tanten: Är det kul att följa med mamma till jobbet?

Jag: (nickar igen)

Tanten: Nej men vad kul, hoppas du kommer flera gånger.

Jag: (nickar igen)

Tanten: Hej då så ses vi nog till lunch och fika

Mamma: Ja det gör vi nog. Och sen har vi möte kl 14.00

Tanten: Just det

Jag: (nickar och vinkar)

 Sen fortsatte jag att rita vid ett litet bord i ett hörneller "skriva"på den elektriska skrivmaskinen, som också stod på ett separat littet bord på hjul, för det var moderna grejer det...och jättekul.

Ungefär så var det varje gång, samma sak varje gång.

Så här sitter jag igen vid ett litet bord, i ett hörn, iställt för papper, penna och elektriska skrivmaskiner har jag min bärbara med mig, pratar lite på msn och bloggar.

Tanterna går förbi utanför glasdörren och är sååå nyfikna att de skulle sälja sin själ till djävulen för att få reda på vem jag är och vad som händer..

Och en har redan kikat in, samtalet gick så här

Tanten: Oj då

Mamma: Det här är min dotter, det här är min arbetskamrat

Jag: (skakar hand och presenterar mig)

Tanten: Jag som trodde vi hade fått en ny assistent ha ha ha

Jag: (ler inte naturligt)

Mamma: (skrattar snällt)

Sedan pratar de om något inför ett möte och så går tanten.

Det lustiga är att mammas kontor är inte pyttelitet men inte tillräckligt stort för två, dessutom är mamma inte assistent, utan samordnare för handläggare, varför skulle en ny assistent sitta i hörnet på hennes kontor...

Vi ska inte glömma att det har gått några decenium sedan dess....

Nyss var det en liten samling av gamar utanför igen, de cirkulerade runt här ett bra tag, sen dog de av avund för en kollega och vän till mamma bara gick in och hälsade och kramade om mig som vanligt.....hon vet, tänker de nu, men hur ska vi fråga ut henne diskret???

Och en tredje.....

De känner lukten av as, dessa gamar