Evigt liv, nej tack
Är det inte lusigt hur minnet fungerar. Jag kan bli något så oerhört tagen av det och blir det varje gång.
Man blir tagen tillbaka till då saker inträffade, man får samma känsla som man hade då, fast det var över 15 år sedan det inträffade, man känner som man gjorde då, inte som den vuxen man är idag. Det är ganska chockande, att man minns så klart och stundvis, även om det bara är för en liten stund, en enstaka sekund är man tillbaka där.
Bilder är en annan källa till minnen, vackra minnen oftast, eftersom det oftast är vid sådana tillfällen man plockar upp kameran.
Sitter just nu och tittar på bilder, vackra och fina bilder. När jag ser dem blir jag varm hela jag. Och jag skulle inte för allt guld i världen byta bort de minnena, och jag skulle utan att blinka välja att få leva om dem, få dem att vara längre, göra dem till vardag, om valet stod mellan det och evigt liv. Att få lite mer tid med älskade favorit björnen, lite mer minnen, lite mer skratt, lite mer gråt, lite mer av allt.
Det handlar inte ens om brist på tid, eller att vara fysiskt bredvid varandra för att skapa minnen, för att dela vardagen, det finns så många andra sätt.
Evigt liv, eller mer tid med favorit björnen, favorit björnen vinner.....lätt
"Kärlek handlar om att ständigt förlåta-och bli förlåten"
Kärlek är ju en evig dragkamp. Förhoppningsvis så ligger man jämnt för det mesta. Men ibland kan de bli riktigt "rocky mountain".
kram