I don't speako nada...
Lustigt det kan vara ibland, just nu sitter jag på ett något i Amstelveen, skulle kalla det mellan ting mellan pub/lunchhak/fik, hade en dam med sin son. Sonen betedde sig lugnt, men som barn gör i allmänhet, sprang runt lite och hade sig, men på glatt humör. Mamman sa till några gånger att han skulle sätta sig och äta upp. Medan hon tilltalade och tillrättavisade sonen växlade hon roade och förstående blickar med mig, som om jag skulle förstått ett halvt ord av vad hon sa (ok, ett halvt ord kanske, men jag lyssnade ändå inte).
När man befinner sig utomlands och smälter in, jag är välsignad eller ska jag säga förbannad att kunna smälta in på de flesta om inte alla kontinenter, någorlunda får man ofta sådana blickar av invånarna och infödingarna. Jag brukar le tillbaka och hoppas på att de inte tilltalar mig direkt. För om de gör det betyder det att jag måste svara, ge mig tillkänna så att säga, och det vill jag ju inte, i alla fall inte på andras initiativ, det ska vara mitt eget i så fall. Jag bestämmer själv!!!
Börjar smått fundera på om jag kommit ur trots åldern, eller fastnat där.....
