theprize

Sitter och funderar hur en människa, gäller förresten flera människor, kan vara så oerhört smarta, men samtidigt inte klarar av att lösa en enkel ekvation, att 1+1=2 och inte 3 eller 4.

Det är helt enkelt över min förstånds förmåga. Vissa saker är ju klarare än vatten, men det kanske inte ens handlar om det, utan snarare om rädslor, farhågor vilka dessutom kan vara omedvetna. Eller ren flykt att man på ett eller annat stadium väljer att inte se, lyssna eller förstå.

Men vad är det då man flyr ifrån? Oftast sig själv och sina egna, nu återkommer vi till samma sak, rädslor och farhågor, fast det vägrar man att inse, total vägrar.

Ännu värre och envis blir man om man fallit, blivit bränd, sårad, besviken tidigare. Det gäller självklart även mig, det gäller alla skulle jag tro. Allt tar sin tid att bygga upp igen. Kineserna, detta storslagna folk har ett talesätt som jag tagit till mig,
Det är inte antalet gånger du faller som räknas,
utan att resa sig upp efter varje fall
Ord att leva vid, varje fall är olika, varje gång man reser sig har man blivit starkare och visare, det vill säga om man reser sig. De som väljer att sätta på sig skygglapparna och fly, förlorar mer än de inser. Jag tycker stundvis lite synd om dem, de missar mycket, men mest synd tycker jag om dem runt omkring dem som drabbas. För det är inte en person utan flera som drabbas av en människas handlingar, tvärtom många. Det är att ta den enkla vägen, tror de, men det är det inte, fjärilseffekten....

Man påverkar mer än man tror genom de beslut man tar, även om man tror att de bara påverka en själv. Visst man ska vara sig själv trogen, men man ska inte tala om att man gör det för någon annans bästa, för det har man ingen aning om, man ska inte tala om att det bara påverkar en själv, för det gör det inte, man bara har sig själv att tänka på, såvida man inte är, vilket man gärna gör i sådana här situationer.

Att inte våga leva är en synd anser jag. Att inte våga ge eller ta emot kärlek lika så.